Det är inte bara en, två eller tre av er har frågat mig vad som händer med kolonistugan, nu när vi har köpt ett hus.Och det är en bra fråga. Jag förstår om du kanske undrar. Jag undrar samma sak.Kolonin är min bebis. Den har aldrig vuxit upp och lärt sig stå på egna ben, utan den behöver mig. Ungefär så känner jag.Och vad vore livet i Göteborg, i stan, utan min lilla trädgårdsplätt och utan vårt vardagsrum under öppen himmel? Utan mitt äppelträd, mina odlingsförsök och mina snittblommor att knipsa av och ta hem till matbordet. Jag vet ju att jag älskar kolonistugan och jag vet att jag älskar lägenheten. Men jag vet faktiskt inte om jag skulle fortsätta älska lägenheten lika mycket om vi inte längre hade den där förlängningen ner till Slottskogskolonin.Så frågan är inte helt enkel att besvara.Vad jag däremot vet är att jag verkligen njuter när jag väl är där nere nu. Jag värdesätter tiden på ett annat sätt och tar den inte för given. Och det tycker jag faktiskt är lite skönt. Att inte ta något för givet.
