Det är 94 dagar sedan vi fick nycklarna till huset vid havet och egentligen har resan hittills gått i en ganska tydlig riktning. Vi har rivit och rivit och rivit och rivit. Varje rivning eller utgrävning har lett till nya upptäckter, som i sin tur krävt ytterligare rivning och ännu mer utgrävning.På ett sätt är vi kanske inte jätteförvånade. Den senaste besiktningen, som vi tog del av inför köpet, visade ganska tydligt på fukt och lite alarmerande värden från grunden. Men att det skulle vara så här illa hade nog varken jag eller Victor kunnat förutse.De senaste veckorna har vi därför fått lägga mycket mer tid än planerat på dräneringsarbetet runt huset.Vi bor ju verkligen precis intill berget. Och då menar jag precis. På sina ställen är det bara någon halvmeter mellan huset och det stora berget som tornar upp sig bakom oss. När det regnar samlas vattnet där uppe och hittar sedan sina små perfekta rännor nerför berget, för att till slut komma ut på exakt lagom ställe för att leta sig in under grunden på vårt hus. Inte toppen. Men det ska vi såklart få ordning på, det känns bara lite jobbigt.Just nu råder det ett slags tunnelseende. Det handlar bara om att komma ner genom den här sjukt, sjukt tunga leran, som dessutom är uppblandad med stora stenblock. Gräva, få loss stenarna, gräva lite till. Allt för att kunna lägga dräneringen ordentligt och leda bort vattnet från huset en gång för alla.Och det finns stunder när jag verkligen känner: Men gud, vad håller vi på med? Huset är ju typ bara ett skelett av väggar just nu. Och ja. Så är det ju nästan.Men jag lovar, inom ett par veckor kommer vändningen. Då måste vi äntligen få flytta fokus från att bara riva, gräva och upptäcka nya problem till att faktiskt vända cykeln och börja bygga upp igen. Vi ska börja med den första isoleringsdelen av huset. Och jag längtar så jag dör. Då tänker jag lämna leran. Den här jäkla leran. För gott.
