Den här envise rackaren har varit med i många år. Rabarbern fanns nämligen redan i trädgården när vi tog över för mer än 15 år sedan. Då var den ledsen och bortglömd, inträngd i ett skuggigt hörn och omgiven av bolltistlar. Den gav jag mig den på att rädda! Grävde upp den och satte på mycket soligare plats. Gödslade friskt under April månad och snart var den ett prunkande exemplar. Det känns inte som att rabarbern kräver mycket. Rikligt med vatten ibland och sedan är det okej att glömma den mellan varven, den klarar sig själv. Lite extra kärlek går till den här plantan, för vem har inte vuxit upp med rabarberstjälkar som skars av för att doppas i rena sockret. Blasten som fick sitta kvar under tiden och allt som blev lite roligt. Kan det också vara åldrandet och vår förmåga att med åldern mer uppskatta de bittra smakerna som gör att mitt hjärta slår hårdare varje år för rabarbern? Något är det iallafall som kastar skimmer över denna härliga grönsak!
