Jag får inte mycket gjort själv på kolonin just nu ska ärligt medges. Hur flyttar man säckar med jord och tunga krukor samtidigt som man behöver stötta sig med kryckor? Nej du hör ju, att trädgårdsarbeta utan att gå en massa är snudd på omöjligt. Istället har jag varit nöjd över att jag kunnat ta mig till stugan, att jag fått dricka en kopp te i solen och att jag fått ta av mig jackan för att solen värmt så. Så bestämde världens bästa syster att hon skulle ta Söndagen med mig i trädgården. Inflyttningen på kolonin är inte riktigt än, och vattnet är fortfarande inte påslaget. Så syster fixade kaffetermos, köpte upp ett lass gödsel och jord till stugan och mötte mig vid grinden där jag stod och hängde över mina kryckor med en påse nybakade frallor och bullar från bageriet. Johanna parkerade mig i gräset, bar ut krukor, jord och mina sovande dahliaknölar och skapade en liten station där jag kunde sitta och dela/plantera knölarna i lugn och ro. Hehe så här såg det ut! Själv yrde hon runt som ett löv, krattade här, sopade där, klippte ner perenner och gödslade upp jorden. Hon lyssnade på något podavsnitt, jag lyssnade på fåglarna och efter en liten stund av tystnad tog vi paus och fika i trädgårdsmöblerna. Här är några frön från Florea som väntar på att sås och börja gro. Kolla stockrosen, vilken magisk champagnefärg! Jackan åkte av, den tjockaste tröjan likaså. Ansiktet fick några fräknar som vaknade till liv. Vi pratade om terapin i att låta fingrarna få kontakt med jord och hur bra det dessutom är för kropp - och för tarmfloran i synnerhet - att andas luft som innehåller lite jordpartiklar. Det tänker man ju aldrig på! När klockan närmade sig halv fem var vi båda trötta och ömma i kroppen. Solen dök in bakom vita slöjor och det var dags att bryta den smått terapeutiska och förtrollande lugna stund vi haft under dagen. Pussar och kramar och vinka syster hejdå. Tacksam ända in i själen för allt i denna dag ändå.
