Så damp det ner i inboxen. Det som jag går och väntar på varje år så här i mars. Beskedet från Slottskogskolonin: Nästa helg sätts vattnet på. Det betyder att vi äntligen kan börja flytta in i stugan igen – och säsongen är igång. Styrelsen på Slottskogskolonin väntar alltid in att den stora frostrisken ska vara över, så det är olika varje år när allt drar igång. Men nu vet vi, och jag känner hur det liksom börjar klia i hela kroppen. De första lediga stunderna de kommande veckorna brukar gå till att åka ner och ta bit för bit tills vi gått igenom allt, för det är mycket som ska städas. det ska piskas kuddar och textilier. Fönster ska putsas. Inte missa att skrubba golvet. Rensa skafferiet. Bädda rent. Det är härligt att se föregående års markeringar och minnen suddas ut för att ge plats till nya. Ute i trädgården händer det såklart också mycket just nu. Det ska sås fröer, sättas knölar, dött växtmaterial ska bort, gödslas, beskäras, bindas upp, stöttas. Vi får hjälp, tack gode gud för min mamma och Victors föräldrar som kommer köra ett ryck med oss. Våren är intensiv på så vis om man så vill men också otroligt fin. Vi räknade ut igår att i år blir det vår tolfte säsong i stugan. Tolfte öppningen. Det låter nästan lite… lite? Bara tolv öppningar. Men när jag tänker på allt som ryms i de där åren – livet, minnena, samtalen, växterna som fått slå rot och vissna, storfamiljen som mer än dubblerats i storlek, alla projekt, små kriser och stora skratt – då känns det som ett helt liv.
