Sigge är inte min katt egentligen, utan grannens, i det gula huset en liten bit bort. Men det har inte hindrat Sigge från att göra trädgården här till sin egen och det har definitivt inte hindrat mig från att utveckla varma känslor för honom. Han börjar bli till åldern men är fortfarande extremt bestämd och en stark katt. Allmänt skeptisk till alla. Vill gärna vara med men inte så att vi ska förstå det. Så han gör det på sitt egna nonchalanta vis - med ryggen vänd mot oss övriga, sittandes en bit bort. På behörigt avstånd, med lystrande öron och en svans som rör sig förnöjsamt. Sigge som aldrig någonsin vill kela. Något hände dock. Lika självklart som att det aldrig hänt förut hoppade han upp i soffan och tryckte sig hårt mot mig. Sökte sig efter mina händer, efter lite gos i pälsen. Och sedan låg han där med nöjd blick. Jag är helt paff, vågar knappt blinka, rädd över att ta slut på det kärleksfulla ögonblicket. En stund blir till en timma. Friday chilling med Sigge. Med förhoppning om att han startat något nytt.
