Vardagen har fått tillbaka sin plats igen, rutin efter rutin kommer tillbaka. Sigge är som alltid denna tid på året kontaktsökande och vill vara nära. Han är som en helt annan katt, och jag undrar vad det är för instinkter i honom som kickar in så här års. Känner att jag nog beter mig samma. Vill också kura in mig nära en värmande kropp, boa in mig inomhus och gosa till det i värmen. Mailboxen är redan full och jag har återgått till rutinen om att det är okej med en bageribulle om dagen och kollar mailen över en kaffe. Det dimper in inbjudan till det ena eventet efter det andra. Det är inredningsnyheter, nya restauranger som öppnar, kollektioner som släpps och en rad annat. Men i år får jag tacka nej till mycket mer än jag hade önskat. Jag sitter istället och försöker formulera till en egenremiss. Försöker hämta någon slags kraft i frustrationen och utmattningen över dygnets smärtor men får som tur hjälp också av min psykiatriker. Samtidigt behöver vi här hemma styra upp mycket inför renoveringen i lägenheten. Victor är en klippa och roddar otroligt mycket för det är en stor apparat som vi ska igenom och under minst sex veckor kommer vi att bo på kolonin permanent. Jag ser fram emot myset vi ska ha här och håller alla tummar för ett torrt september, så att vi kan äta middagar ute ibland. Och krypa ner i soffan framför brasan alla de regniga. Jag låter Sigge komma nära. Tänker att det är fint för han ger mig något värdefullt tillbaka. Vi tar hand om varandra nu när vindarna tilltar och det börjar bli lite kallare.
