Livets lilla stuga, hej hej. Om sisådär åtta veckor är det dags att väcka upp stugan så smått. Då är det tags att dra igång elementen och torka ut stugan som blivit fuktig och rå under vintern. Sedan är det bara att vänta tills att tjälen släpper och vattnet kan sättas på i området. För mig är kolonin mycket mer än fyra väggar och ett tak och insidan har förändrats genom åren för att passa våra behov. Idag är det främst en plats för vila och gemenskap. En stor platsbyggd soffa bjuder in till att sträcka ut sig med öppna fönster bredvid och medan sommarregnet mjukt pickar på rutorna ligger man här, djupt nedsjunken och bara lyssnar. Köket är kompakt men innehåller allt man kan tänkas behöva — här lagar vi mat med kärlek. Eller ja, framför allt Victor just nu. Odlingsglädjen har också varit en del av min kolonitillvaro. Under flera år fyllde jag köksträdgården med allt från pak choi och bönor till örter och bär. Men naturen förändras, och de senaste fem åren har mördarsniglarna invaderat oss här. De har för tillfället kvävt min trädgårdslust, och numera satsar jag på sommarblommor i krukor som jag kan flytta runt i trädgården efter humör och säsong. Det finns få saker som slår känslan av att sparka av sig skorna, låta gräset kittla fötterna och känna vårens första värme i marken. Jag önskar att vi alla hade en sådan plats, en oas där pulsen sjunker, där kroppen kan vila och själen får ro. Det behöver inte vara stort eller märkvärdigt. Det kan vara en pall på en innegård, en balkong i solen, eller bara en favoritplats under ett träd i parken. Det viktigaste är att ha någonstans att landa, både fysiskt och i tanken, när världen runt omkring snurrar lite snabbt.
