Kaos i hjärnan just nu. När jag tänker på kollis. För jag återkommer hela tiden till att jag bara vill att kolonin ska linda in en. Mjukt och varmt, som en kram. Inte skava. Det var precis den känslan jag jagade när jag målade om i kolonin. Minns du hur jag, efter målningen av väggarna på kolonin för två år sedan, omedelbart ångrade mig. Aldrig blev riktigt nöjd. Här kan du läsa om när vi började ommålningen. Projektet drog ut på tiden och när det närmade sig en månad började vi bli stressade. Vi skulle nämligen flytta ut från lägenheten och bo på kolonin när vi renoverade allt hemma. Så jag körde på. Jag älskar äggoljetempera, med dess äkta pigment som ger vacker matt yta. Det känns självklart till kolonin. Dels för att den är biologisk och naturligt nedbrytbar, dels för att jag älskar den kalkiga känslan. Det valet ångrar jag inte. Men färggpigmenten i just min batch strulade, det är sådant som kan hända. Att pigmenten inte hålls stabila och i vårt fall drog det iväg till en nästan blåturkos kulör. Efter mycket strul och sista målningen var klar och hade torkat så släppte det fortfarande igenom en del av de felaktiga pigmenten. Dessutom slog tonen slog över mot grönt. Mot för mycket grönt, jag var ju ute efter en mullvads-varmgrå ton. Detta ovanför är färgskalan som jag valde, problemet är att under stort sett hela dagen – och särskilt när solen ligger på – blir rummet svagt olivgrönt. Inte alls den greige-iga omfamnande känslan som jag var ute efter. Det var en vacker idé som blev fel i praktiken. Det känns bara så sorgligt och hur ska man orka måla om? Mina fötter klarar inte stegar eller att stå längre stund så jag behöver ta in hjälp. Bara tanken har känts lite övermäktig. Samtidigt har jag inte släppt tanken utan hållit ögonen öppna efter den där perfekta grå. Den som jag från början var ute efter. I helgen fick jag äntligen andas in just den känslan. Vi tillbringade två dygn på Vipp Loft, och väggarna i våningen är målade med Jotun, i en grå ton jag inte kunnat släppa. Så jag var tvungen att fråga och väntar nu på svar. Den liknar den ursprungliga grå färg som jag hade i nästan tio år i ljushet men slår pyttelite varmare. Precis den där nyansen som gör att rummet känns nära, mjukt och stilla även när solen leker över väggarna. Jag ser den framför mig i kolonin: hur den möter trä, keramiken och linnetygerna utan att stöka; hur den förstärker ljuset i stället för att ta in för mycket av det gröna i naturen utanför. Så nu är jag faktiskt pepp igen. Hahaha. Nästa säsong vill jag med lite hjälp måla om och låta kolonin få en ny chans. Se så vacker färgen är och tänk detta på kollis. Vad tror du? Skulle inte den där varma grå verkligen klä kolonin och ge oss det där omfamnande lugnet jag sökte från början?
