En av mina vänner har en vacker och karg liten skärgårdsö. I klyftan, mellan två stora klippformationer har hans familj byggt ett vitt hus i trä. Små rum där tiden står stilla. Mina kompisar och jag åker dit ibland och glömmer staden i några dagar. De finaste människor jag vet, pinfärska skaldjur som vi får hämta på fiskebåten och salta havsvindar som trasslar vårt hår. Allt det fina med västkusten. I helgen var vi där. Vi hugger ved och eldar i kaminen. Det är rått och kallt innan värmen letat sig ut i de olika rummen och vi sitter med en kaffekopp i solen. Tystnaden här kan vara överväldigande ibland. Jag är på upptäcksfärd och strosar på den lilla plätt av ön som har gräs. Röda små bodar möter karga klippor och de knoppande träden bjuder på vackra skuggspel. Vi sätter oss på klipporna i kvällssolen. Dricker öl och blickar mot havet. Vinden har stillnat och när solen lämnat oss är det dax för middag. Färska räkor, lagrad ost och kallt vin i rummet med den öppna brasan. Jazz, vårt vanliga tugg vid matbordet och skratt. Vi rör oss ner till havet och tar ett nattdopp med marelden som sällskap. Dagen efter och himlen är lika blå. Några av oss fyller en kaffetermos och båten tar oss på utflykt. Lägger intill på ön brevid. Vi fastnar på klipporna och fräknarna syns när vi reser oss upp igen. Innan det blir kväll har vi lämnat den vackra skärgårdsön och vänt om mot staden igen. Men hjärtat vill dit snart igen. Friends on an island.
