Den minst vackra tiden på året får vi väl ändå säga är nu? När ingenting riktigt lever, utan allt fortfarande samlar energi under jorden. Det var jag och Johanna överens om när vi rullade ut från Göteborgs stad och satte kurs söderut. Jag passade på att berätta om upplägget för helgen för syrran. Hon visste redan allt, allt utom just planen om att vi skulle ha en tyst retreat. Hela helgen igenom. Leva sida vid sida, njuta av platsen ihop men göra det i en harmonisk tystnad. Hon fick försöka vänja sig vid tanken för snart körde vi ut på den lilla grusväg som skulle leda oss in i skogen och till Rörbäck Forest Retreat. Jag måste säga att även i naturens nuvarande tillstånd är Rörbäck retreat helt fantastiskt vackert. Det landar genast djupt i mig, de långa slingrande stenrösena och det böljande landskapet av ängsmark som övergår i en björkäng, och bakom det en tät och fyllig skog. Lite längre ner i backen skymtar man en vacker sjö och nyfikna hästar som vill hälsa. Huset i sig är byggt med stor omtanke om naturen, där hållbarheten är en självklar del av hela tanken bakom platsen. Retreatet ligger på mark där det tidigare fanns en gammal halländsk gård, och de nya byggnaderna har ritats av arkitekten Petra Gipp tillsammans med ägarna Anna och Caspar Sandgren. Tanken har varit att låta arkitekturen växa fram ur platsen, snarare än att dominera den. Husen är byggda i svenskt trä som lämnats obehandlat för att patineras vackert med tiden, och de följer fotspåren av de äldre byggnader som en gång stod här. Resultatet är en plats där arkitektur och natur möts, och där skogen hela tiden är närvarande genom de stora fönstren och de öppna siktlinjerna genom huset. Jag och Johanna har bokat in oss här för att detoxa från stress och framför allt för att komma nära naturen. I stan är det så lätt att känna sig separerad från den. Att landa in här blir omedelbart grundande. Det är en stillhet som vilar över platsen och den är slående från sekunden man kommer fram. Till frukosten börjar elden spraka. Och från fönstren blickar jag ut över trädgården som lockar till sig mängder av småfåglar, en gullig hackspett och en söt liten ekorre. som skuttar runt. Det här är ju lycka. Att känna att naturen gå rakt igenom. Inredningen är perfekt avvägd i det sparsmakade och hantverksdetaljer skapar värme i den otroligt höga rymd som breder ut sig. Det är ett unikt koncept i att man alltid bokar hela den här platsen för sitt sällskap. Och det ska vara bekvämt och enkelt att komma hit - och därför är sängarna redan bäddade med krispiga lakan, fluffiga badhandukar finns redo. Böcker, tidningar och spel står redo för analog underhållning och i köket finns fylld vinkyl att plocka viner ifrån. Det platsbyggda köket innehåller basvaror, kryddor och annat som kan behövas för vistelsen. Men finast av allt är nog ändå Anna och Caspar, de står för ett varmt, genuint och personligt värdskap. Hur det går med tystnaden? Dåligt. Vi höll i tre fina timmar, sedan blev vi hungriga och skulle försöka laga middag utan att prata och det var dömt att misslyckas.. Vi har tillgång till en gullig liten faluröd bod som gjorts om till bastu. Den ligger precis vid en porlande bäck. Där tas ett iskallt dopp innan vi skuttar in i bastun igen. Vi njuter också av denna vedeldade badkälla efter att mörkret sänkt sig. Omsluten av stenar och mossa och fri luft. Ljuvligt. Och kanske är det just det som är hela poängen med att komma hit. Att få vara nära naturen så länge att man till slut känner att man själv är en del av den igen. Jag tror det.
