I fredags cyklade jag till östra sidan stan, närmare bestämt till Rondo på Liseberg för att se omtalade musikalen Moulin Rouge. Och jag har varit nyfiken länge. När man har flera vänner som gått på en föreställlning, och kommit tillbaka med glittrande blick och sagt att det är den bästa bästa de sett - och dessutom bokat nya biljetter direkt, då förstår man att detta nog inte är något man vill missa. Salongen var förvandlad till den mytomspunna nattklubben Moulin Rouge i Paris under 1890-talets Paris, La Belle Époque. Tre timmar bjöd på mängder av musikhistoriens största hits musik och den driver föreställningen framåt i ett konstant rappt flöde. Det är lite humor, lite svärta. Vackra dansare, otroligt snygg scenografi och kostym, och allt detta sammantaget gör scenen otroligt dynamisk och levande. Marsha Songcome i huvudrollen som Stine och motpartern Andreas Wiik stod för röster som gick rakt in i huden och in i hjärtat. Andreas har jag träffat några gånger men de var första gången jag verkligen fick tillfället att lyssna till hans röst.. den är otrolig. Jag tyckte så mycket om det här. Skulle utan tvekan se den igen. Åh! Ett litet tips om du planerar att gå, lägg gärna några hundralappar extra och välj en plats längre fram. Att få sitta nära scenen, se detaljerna, möta blickarna och verkligen känna tempot, det gör mycket för upplevelsen. För just det här med all leva sig in i handlingen.. När vi kom fram till den mörkaste scenen och en av karaktärerna höll på att dö, flämtade en i publiken till och skrek ett förtvivlat "åh nej!!" Havet av publiken gapskrattade åt denna stund av spontan inlevelse. Men det säger en hel del om de känslor som musikalen väckte, och sådant älskar jag.
