Dagarna efter helgens Way out west. Kanske var det i min smak sämsta lineup-en någonsin men klart man ska gå när ändå bästa festivalen praktiskt tagit ligger i bakfickan på kolonin. Två minuter dit och 1h 58 minuter hem för det blir alltid omvägen förbi nattamat (jakt på kebabtallrik). Sånt hör till. Men nej. Vänta! Jag kan ju inte gå på festival. Det har jag ju inte kunnat de senaste tre åren med mina j-vla fötter, hur kunde jag glömma det? Någon som dock legat händelserna i förväg var Victor. Han hade mailat arrangörerna och lyckades få till ett undantag för min elsparkcykel som har sadel. Så jag skulle få gå! Det firades med drinkar på terrassen innan. Och om du såg någon senare swisha hit och dit på festivalen så var det bara jag. Fullkomligt överlycklig av att vara där. Jag letade upp Daniel som ställde ut med sin verksamhet Circle Jeans - en fantastisk tjänst som lagar favoritplaggen på smidigast möjliga sätt. Kolla in! Jag träffade fina vänner som man vill behålla kontakten med! Alltså TACK Way Out West för flexibiliteten. För att ni gav min sommar ett rosa skimmer och för att jag känner mig så fulltankad på sköna beats och faktiskt ren glädje. Och sedan min kärlek och hjälte. Vad gjorde jag utan dig? Du är mina extraben när jag har för ont för att gå. Du är rakt igenom en obotlig optimism. Och det är exakt vad vi behöver i våra liv. Tack plupp.
