I torsdagskväll virade jag sjalen om mig, tog på mig min nya gulliga pillerhatt och tog taxin ner till centrum för att dyka ner i familjeföretaget Ole Lynggaards vackra och kreativa värld av exklusiva smycken. En värld där hantverket alltid står i centrum, och där ingenting lämnas åt slumpen. Jarl Sandin, Göteborgs mest välkända fine jeweley butik, stod bakom det fina arrangemanget den här kvällen – med en utställning på Röhsska museet tillägnad Ole Lynggaard och deras konstnärliga arv. Jag och mamma, som alltid älskat deras guldelefanter och den magiska världen hämtad av naturen, tog god tid på oss att verkligen njuta. Vi beundrade formerna, kollektionerna som smälte in i varandra och den fingertoppskänsla som gör att varje smycke känns levande. En del skapelser är sådana man bara kan drömma om, men bara att få se dem på nära håll – och för en stund få bära dem – känns lite som ett privilegium. Jag provade det stela armbandet i kollektionen Snake, bestående av slingrande ormar, fullt beklädda av gnistrande diamanter. Kollektionen formgavs ursprungligen av Ole Lynggaard, inspirerad efter ett besök i Kairo på 1960-talet och senare har hans dotter Charlotte Lynggaard bidragit med flera modeller. Under kvällen bar jag ett guldhalsband med vackra länkar och ett gömt lås i roséguld och ett hänge ur serien Elephant som finns i olika modeller. Till det bar jag Wild Rose earrings, ett par vackra guldrosor med 30 stycken diamant-pavé-pistiller, i perfekt utslagen form och jag blev lite varm i hjärtat av att de påminde mig om mina Aldred Carriere rosor som klättrar utmed stugansfasaden. Blombladen har hamrats för hand av guldsmedarna och hantverket är slående. Det som berör mig mest med Ole Lynggaard är deras filosofi: att aldrig växa snabbare än vad hantverket tillåter. Att låta tiden vara en del av processen, och inte kompromissa med de värden som bär upp allt. Jag känner igen mig i det. När jag arbetade som mest med keramiken stod jag själv inför liknande val – att antingen ta in hjälp för att möta efterfrågan, eller att hålla fast vid att varje föremål skulle ha skapats av mina egna händer. Gång på gång landade jag i svaret att inte vilja kompromissa med min core. För mig är det där, i själva skapandet, som själen bor.När kvällen var slut och portarna till Röhsska stängdes bakom oss stod jag och mamma kvar en stund på trappan, fortfarande lite förtrollade. Vi pussades hej då i den svala novemberluften, delade en sista blick fylld av glitter och guld, innan vi tog varsin taxi hem genom staden. Jag såg henne genom rutan när vi åkte åt varsitt håll. En sådan där stund man sparar, precis som ett smycke man bär nära hjärtat.
