Har tänkt på detta så mycket. Vad det är som krävs för att byta lite kurs i en livskarusell som bara rusar på? Vad är det vi vill ge plats till i våra hjärtan, vad är det vi mjukt vill bädda in och bevara där? Vad är det vi vill minnas när vi inte längre kan göra allt? Den där stora frågan.. Vad är det som ger mening i din vardag, när allt verkligen kommer omkring? Åren närmast hjärtat har varit svåra och jag tar inte längre något för givet. Inte hälsan. Inte relationerna, vännerna och familjen som förtjänar all tid jag har. Inte kärleken till Victor eller livet vi har mellan himmel och jord.Att inte veta när något elakt kommer börja gro i din kropp och stjäla din gnista och energi. Det lämnar en ödmjuk inför allt som betyder något. Jag är på den långa resan tillbaka, starkt övertygad om att det finns vägar till läkning. En av dem är att bättre förstå meningen. Meningen just nu är att jag och Victor ska packa bilen full. Det är framför allt Victor som har uppdrag utanför stan. Ta med datorn, några böcker, en gullig klänning och mina skönaste skor. Plocka fram en trenchcoat för att möta tidig höst och kanske till och med några eftersläntrande varma dagar. Vi ska ta kurs söderut till vår favoritstad. Köpenhamn. Vi har hyrt en lägenhet där för hösten (alltså kan inte fatta?!) och det gick så snabbt. Från det att jag slängde ut en liten krok om att "lägenhet önskas i höst" tills att vi hade den. Så vi flyttar ner om någon vecka och jag gissar att bilen kommer att rulla full från golv till tak. Överväger på fullaste allvar att packa med krukväxterna på balkongen, de frodas så fint så vad ska jag göra! Kan ha dem i knäet om det så behövs. Något annat som ska med är givetvis cykeln. Lite fusk jag vet med en elcykel men att lägga tryck mot pedalerna får det att skära i kroppen så jag tar tacksamt all hjälp jag får. Här ska cyklas, gata upp och gata ner. (Fick lov att ändra lite i texten efter publicering, då fel smygit in)
