Första dygnet. Dagen då vi flyttade till Köpenhamn. Jag konstaterade ganska snart att det faktiskt inte spelar någon roll om man flyttar iväg för en höst eller för flera år, när man har en liten plutt-polo till bil att tillgå som transportmedel ner. För bilen fylls väldigt snabbt. Alldeles för snabbt. Det finns dock precis så mycket utrymme att man börja tänka på bekvämligheter att ta med från lägenheten. Men alldeles för lite för att få med sig något av det. Jag hade dock gärna tagit med en go picknickfilt, min yogamatta, en uppblåstbar madrass till vänner som kommer på besök, våra små högtalare. Lite kryddor, oljor och en massa stearinljus. Vet inte om det finns ljusstakar, hade alltså velat ta med några sådana. Flera badhanddukar istället för bara en omgång. Samma sak med bäddlakan. Och så vidare. Allt detta fick alltså stanna hemma. Vi tar dygnets timmar från start. Klockan sju ringde alarmet. Dagens första cappucino gjordes, mackor rostades och sedan var det dags att fylla bilen. Konstig sommarkänsla med solen mot hyn, flippisar på men några guldiga blad som börjat påminna om tiden, att September är här. Hejdå kära Majorna på ett litet tag. Välfylld bil. Hela vägen upp till taket. Väldigt mycket av denna kvantitet är mina kläder, skor och väskor. Skäms för att säga, men jag har haft så sjukt svårt att styra upp packningen. Månaderna till November kan trots allt bjuda på det mesta i väder och kyla och jag behöver gardera mig för allt. Något annat som tog stor plats var.. he he.. espressomaskinen. Den ger så mycket livskvalitet och på morgonarna framför allt. Hör hur beroende jag är. Min lilla elkickbike är med, den behöver jag om jag ska kunna gå på muséer och på loppisar och sånt. Annars var det mest jobbdatorer, träningskläder, våra sängkläder och tre flaskor vin, noggrant utvalda av Victor. Vägen ner gick snabbt. Stannade till i Malmö för en nygräddad falafel och vidare över bron. Vi körde raka vägen till ett litet källarcafé i Indre byn. Här väntade ett kuvert med mitt namn på. Det brände i knät och rasslade betryggande. Nycklar däri. Lägenheten har jag fått hyra av en av mina följare. Är så glad att hon tog kontakt med mig och erbjöd sig dessa månader, som passade oss perfekt. Dock har jag ju aldrig träffat min hyresvärd eller sett lägenheten på riktigt. Och troll har jag varit med om förut så man kan aldrig lita till hundra procent på det som sker i det digitala. Att det därför var nycklar som brände i kuvertet var därför i sanningens namn en liten procent av lättnad. Bilen rullade ut ur citykärknan och vi körde mot Österbro. Mitt i ett stort kvarter av charmiga bostäder hade vi vår adress. Tre trappor upp. Vi fick städa en del. Bädda säng, hänga upp kläder. Victor sprang ut för att köpa mjölk till kaffet. Espressomaskinen var givetvis redan på. Han kom tillbaka och vi vällde filmjölk direkt i våra koppar. Kärnmjölk är alltså inte fet mjölk. Snabbdusch och sedan hoppa på cyklarna. En tradition är en tradition så vi trampade till Pastis. Restaurangen där vi alltid börjar våra Köpenhamnsäventyr. Moules Frites med rosmarin och fänkål är det godaste jag vet. Pommes och aioli till och krispigt segt baguettebröd att doppa i såsen. Ett glas av husets vita. Känslan som infinner sig. Vi är här nu. Inte på semester utan för första gången i ett helt nytt sammanhang. Jobb och vardag, vardag och jobb. Och emellanåt en uteservering med sköna danskar, någons tända cigarett, långa snabba cykelskuggor och en brinnande sol som går ner.
