Allt började med att mitt telefonmöte drog ut över tiden och jag var ordentligt sen när min stadiga elcykel tog mig de långa flacka sträckorna norrut från Köpenhamns kärna. In bland kvarter av de största pampiga hus jag sett. Passerade hus med egna vakter som patrullerade utanför. Snart tätnade växtligheten och jag rullade in i Charlottenlund och parkerade utanför den pampiga gamla tegelbyggnaden som brukade vara väntrummen vid tågstationen. Idag finner man istället showroom, butiken och huvudkontoret för APOF. Min höga puls landade mjukt i mötet i det varmt välkomnande teamet som tog emot mig där. Det här är det bästa jag vet med mitt jobb. Chansen att få träffa aktörerna bakom ett varumärke, lära sig mer om produkterna, företagskulturen och vilka värderingar som driver framåt. APOF är mer än bara ett klädmärke — det är en vision om att göra plagg som känns nära, personliga och varaktiga. Runt varje fåll, mönster och färgval finns en omsorg som var otrolig att få ta del av. Plaggen har smarta lösningar för att förändra uttrycket på ett plagg. Man leker gärna med begreppen Mild och Vild. Det är så fint tycker jag. Genom att vända ett plagg ut och in, eller kavla upp armslut eller vika upp shortsen uppstår helt nya uttryck och känsla. Det blir så tydligt att på APOF arbetar man medvetet för att förlänga plaggens liv. Allt börjar i Köpenhamn, där systrarna bakom märket låter sin designprocess växa fram. Materialen är noga utvalda — bomull, ull, viskos och manchester, material som håller länge och åldras vackert. Trycken är ofta lekfulla och ibland inspirerade av klassiska Liberty-mönster. Produktionen sker uteslutande inom Europa, med fokus på småskalighet och hantverk. I en värld där modet snurrar snabbare för varje säsong, är APOF en påminnelse om att skönhet kan få mogna långsamt. Det konstaterade jag, och sedan fick jag välja mitt absoluta favoritplagg att ta med därifrån. Det blev en ljuvlig blus med smock-detaljer och ett krås som ställer sig så fint vid halsen. Innan jag vände hemåt Göteborg igen åkte jag förbi ett muséum, jag körde fel fyra gånger och efter mycket om och men nådde jag havet. Där satt jag och måsarna och blickade ut över vattnet. Det fick mig att längta hem. Till tystnaden vid min favoritklippor, till en brasa i kaminen hemma. Till alla hundra ljusstakar som jag saknar att tända om kvällarna. Jag saknar såklart min familj också, det har krupit på den senaste veckan. Men jag har tur. Syster och Thea kommer ikväll och jag längtar så så mycket efter att få krama dem hårt. De kommer sent, men det blir liten middag, lite vin och lite tända ljus från de jag smugglade med mig i bilen hit.
