Vaknar i sovrummet, här är det svalare än vanligt och jag burrar ner mig djupare i täcket. Vill inte lämna min sömniga och mjuka plats. Jag är verkligen ingen morgonmänniska så det tar tid och kraft att vakna. Jag tar små steg åt gången och låter först ena foten glida ner till plankgolvet, snuddar vid det och huttrar till. Så tar jag ny sats och sträcker mig efter morgonrocken, den ligger slängd där bredvid sängen. Och så får jag ta sats en sista gång och jag tar mig upp. En liten seger varje morgon minsann. Väl uppe tänder jag oljelampan, älskar skenet och doften av den. Där bakom har jag gömt undan fikonträdet. Tanken är att den ska sova nu, men att stå inomhus har gjort den lite förvirrad och små gröna skott skjuts ut från grenarna lite här och var. Jag når aldrig den lilla spiken där uppe ovanför fönstret så jag får ostadigt klättra upp på pallen och sedan balansera på en fot medan jag gör mig lång och får tag i gardinen, låter den falla. Så möts jag av små enstaka snöflingor. Dom singlar vindstilla ner på träden och grenarna därute. Så fint med vitt fluff som bäddar in Göteborg. Marken är pudertäckt och på rutan sitter små vackra kristaller. De tittar snällt på mig. Och jag tittar snällt tillbaka.
