Jag förbereder inför kvällen, plockar fram tallrikar och bestick. I vårt gäng har vi som tradition att äta julmiddag ihop någon av de där dagarna innan alla splittras för julen. Som vanligt blir det julbordsknytis, med nubbe, nygriljerad skinka, julsång och hela rasket. De flesta i vårt gäng, inklusive mig själv tror jag, kommer nästan alltid för sent, det är regel snarare än undantag. Vi dricker lite vin och börjar stöka i köket. Så bullrar resten in, med barn och kassar. Någon tar fram julskinkan, någon annan skär upp vörtbröd, musiken är på och Patrik steker korv och köttbullar och visslar på någon odefinierbar låt. Simon knäcker en julöl och jag försvinner in i något prat och missar att någon snabbt roddar fram både Janssons, ostar, sillen och den goda laxen på köksön. Det är Emelie såklart, jag och Anna hinner som vanligt inte med i hennes smidiga tempo. Jag är så förtjust i barnen och känner mig som den där klämmiga tanten som bara vill pussa, krama och springa runt med dem. Vi stökar, det är som vanligt, högt och lågt. Jag älskar det med mina vänner. Min andra familj, de är några av dom viktigaste och allra finaste personerna i mitt liv. Tacksam för dem och för vår lilla julbordstradition. Följ mig på Instagram på @elinlannsjo .
