Igår gick jag till kolonin. Med en termos och min trädgårdspärm. Pärmen är mitt försök att hålla struktur i trädgården. Det är skisser för de olika rabatterna, rotationsscheman för köksträdgården och odlingsplaner av grönsaker. Så mycket att ta hänsyn till när man anlägger en trädgård. Om man vill såklart. Att parera plantornas olika höjder, blomningstider och vart de trivs bäst. Och jag brukar fundera kring vilka färger, bladsorter och former på blommorna som egentligen harmoniserar med varandra. Den där första säsongen som vi hade kolonin anlade jag ju faktiskt trädgården helt från grunden. Leråkern växte fram till definierade grusgångar, gräsmatta och kuperade rabatter. Jag tror att jag gjorde arbetet enligt konstens alla regler, till en början. Jag minns hur jag grävde tills händerna blödde för att få loss rötterna från fastvuxna nyponbuskar och hur jag odlade upp lavendelstrå för lavendelstrå. Men när det kommer till kritan, är jag så mycket mer en göra-på-känsla person. Och jag vill ha en operfekt trädgård, levande och lite vildvuxen. Så det dröjde inte länge innan pärmen hamnade längst in i förrådet och jag övergick till att lita på känsla och instinkt. Och okej, fjärilsbuskar har dött och andra misslyckanden har det blivit längs vägen, men jag har åtminstone njutit av mina timmar med fingrarna i jorden. Så bläddrade jag lite i min pärm med filten virad om benen och med snön omkring vilket fick våren att kännas långt bort. Blåste på kaffet. Och kände mig inspirerad i alla fall, att beställa hem fröer inför kommande säsong. Sådana som man bara kastar ut i rabatterna tänker jag. :) Vilt, otämjt och härligt.
