Herregud, en trädgård blir verkligen aldrig klar. Häromdagen snubblade jag över en otrolig bild på en klematis på Instagram och började genast jaga efter den. Till slut fick jag tag på den på Mölnlycke Garden Center.Montana Rubens är alltså mitt senaste inköp till trädgården. Den är en klematis som beter sig mer som en stor, vedartad klätterväxt än en nätt liten perenn. Den vill gärna bli rejält stor och få växa lite fritt, och det passar ju min mer vilda trädgårdsstil. Jag planterade den vid sovrumsboden där den får morgonsol och ett fint vandrande ljus över dagen. Läget är ganska skyddat tack vare fasaden, även om blåsten alltid gör sig påmind lite här på västkusten.För att ge den en bra start planterade jag den i rosjord med lite extra kogödsel. Och som många klematis vill den ha huvudet i solen och fötterna i skugga, så jag byggde upp lite stenar runt roten för att hålla den sval och skyddad. På några år kan Montana Rubens täcka ungefär 5–8 meter på bredden. Alltså herregud, jag blir helt lycklig när jag tänker på det. Blommorna är platta, rosa och sitter så tätt. Jag bara längtar efter att den ska få svepa ut sig över fasaden, precis som den själv känner för.Och för att ge den bästa möjliga starten har jag redan satt upp ett litet galler som den kan börja klättra på innan den leds vidare upp längs sovbodsfasaden.Så ikväll är det dags att vattna den igen. Det är viktigt att den inte torkar ut nu i början. Och snart kommer Victor ner och möter mig på kolonin. Vi har sagt att vi ska göra någon sallad till middag. Äntligen börjar man längta efter de där lite lättare middagarna igen. Det känns ändå som ett ganska tydligt tecken på att sommaren nästan är här.
