Vi har tre äppleträd i trädgården. Ett sekel av västkustvindar har format de knotiga stammarna, vridit och tvinnat dem och grävt djupa hål i barken. Jag älskar dem över allt här på tomten. Älskar dem för att de är gamla, för att de varje år ger mig något av det vackraste jag vet att titta på, när hela trädkronan flyter av rosa små blommor. Under två-tre dagar slår de späda blombladen ut och kort därefter singlar en efter en ner till marken. Då sprängs bröstet i mig. Känner mig lycklig och levande. Jag älskar den varma luften, känslan i kvällsljuset och min klänning ikväll. En svart och dramatisk Ida Sjöstedt klänning. Spets och tyll. En fulländad dröm, och att frasa omkring på gräsmattan i den känns väldigt fint. Håret upp i en slarvig knut. den glider snart ner. Och så smälte jag ner i min klänning. Men händerna hade jag helt glömt av. Samma händer som för en kort stund sedan grävde i rabatterna, rensade ogräs och planterade om en lavendel. Jord under naglarna och den vackraste av klänningar. Kontraster. I det stora, i det lilla, så som jag älskar dem. I det operfekta finns det vackra. Visst är det så?
