Alltså, det här med att anlägga trädgård. När vi tog över kolonistugan för sju år sedan var trädgården rejält vildvuxen och eftersatt. Att urskilja vad som en gång varit gräsmatta, grönsaksland eller rabatt var omöjligt, istället vadade jag fram genom hav av nyponbuskar och bolltistlar. Att ge sin trädgård minst ett år på sig att visa sina olika sidor var ett klokt beslut. Små skatter poppade upp här och där, gamla trädgårdsblommor med själ från kolonins begynnelse. Ett arv som såklart måste bevaras! Vackra vita kungsängsliljor, gamla rosor och den där pionen som nästan hade kvävts av nyponbuskarnas framfart. Renoveringen av stugan och en riktigt regnig sommar förvandlade den uppgrävda trädgården till en leråker, och lika bra. För vi bestämde oss för att anlägga den från grunden. Vi skissade upp olika ritningar, funderade kring de olika ytorna. Ville vi ha en gräsmatta? Hur skulle gångarna se ut? Skulle vi lägga plattor eller ha grus? Vart är bästa platsen för en köksträdgård och hur stor behöver den vara? Och så det där stora området som rör rabatter, perenner och att kombinera dem på ett bra sätt. En vetenskap i sig. Du ser vår grind på bilden, med siffrorna 138 som är numret på vårt hus. När du står vid den och kikar in mot trädgården och stugan kommer du att se den lilla droppformade rondellen precis rakt framför dig. En perennrabatt som inte är upphöjd utan slickar marken på ett så fint sätt tycker jag. En ögonfångare som jag vill ska välkomna in trädgården och som även skapar rörelse genom grusgångarna som viker av åt varsitt håll. Den är fin nu, med den gröna mattan av blad. Du ser den kompakta luddiga bladverket närmast på bilden? Det är vallmo och om några veckor vippar de ikapp i vinden och jag ska försöka hinner fånga dem på bild så att du kan få se. Kram och fin tisdagskväll, hoppas att du har en mysig sådan. /Elin
