På kolonin är det så här år ganska kaosigt, jag kan inte beskriva det som mer eller mindre. Jag hinner inte med helt enkelt och det får vara okej. Det är ändå något av ett lyxproblem, att det växer med rasande fart här men det är ju inte bara mina perenner som skjuter fart utan även ogräset. Jag tycker de blir fler och fler för varje år. Det är som att jag samlar en mångfald av dem. Dedikerar någon timma om kvällarna till grovrens. Och det betyder bland annat att dra upp ogräs i gruset. Här skjuter det upp allt från mynta, till tomatplantor och oidentifierbara blad. Allt ska rensas bort men jag hinner aldrig varvet runt huset utan nöjer mig med de ytor som syns mest. Det finns ett enda undantag och dessa drar jag inte bort. Gulliga aklejan frösår sig nämligen överallt i rabatterna och ibland växer de upp till stora plantor och bildar en egen ö i gruset. Det är så gulligt tycker jag så de får stå kvar. Dessutom bidrar det till ett vildare och operfekt uttryck som jag tycker om. Efter kvällsrenset sitter jag kvar på det varma gruset och kikar nöjd omkring mig. Liten uppryckning har det väl allt blivit, tänker jag? Jag sveper med blicken lagom snabbt för att liksom snabbspola förbi alla partier där ogräset fortfarande lever rövare. Hinner på så sätt inte se det, tänker jag och känner mig himla nöjd. Jag tar ju dem en annan gång.
