Både äppelträd och rosorna kämpar för sin överlevnad här på kolonin. Det är faktiskt så dramatiskt som jag skriver, marken här är nämligen lerjord och det pumpas in vatten på området då vi ligger i en sänka nedanför Slottsskogen. Det leder till vattensjuka ibland och ett av våra tre större äppelträd har nu strukit med. Även rosorna kämpar, fast jag vet inte riktigt varför. Min absoluta favoritros på kollis är klätterrosen Alfred Carriére. Den har jag skrivit om hundra gånger och jag kommer förmodligen att fortsätta hundra gånger till. Rosen är absolut inte skapad för att bli snittblomma utan den hänger tungt på svaga kvistar och efter en dags blomning börjar den tappa sina blad. Älskar det förgängliga i den. Och för den ljuvliga doften. Älskar att doppa näsan i en blomma och låta lungorna sprängfyllas av den sötpudriga doften. Därför är jag lite bekymrad över att en av de två ursprungliga plantorna strukit med. Jag känner mig minst sagt sårbar nu inför säsongen. Kommer se till att köpa en ny att plantera på samma plats och kanske att jag behöver säkra upp med några rossorter till. Fast på det nya staketet tänker jag, för här finns gott om plats. Dags att leta efter lantlig, gräddig och naturlig ros som passar in på kollis. Har du tips så hojta! Puss e
