Det är dagarna efter Way Out West. En öronbedövande tystnad råder i mitt huvud efteråt. Att gå från maxade intryck till tystnaden är egentligen vad en HSP som jag behöver. Även om det känns tomt. Men den lyxen kan man som starkskör inte riktigt unna sig. Så här är det givetvis nog inte för alla som har Highly sensitive personality. Men efter maxade upplevelser, som en konsert, en middag med nyfunna vänner eller ett par timmar på en blåsig MC, så är jag helt slut. Totalt manglad. Och jag behöver massor av återhämtning och lugnet omkring. Där är trädgården på kolonin min räddning. Här kan jag tanka på energin och det gör jag när jag kryper på knäna och drar ogräs eller när blicken följer den dansande fjärilen en lång stund. Eller som denna dag, då jag skördade årets plommon. Det är befriande att skippa sminket. Jag sträcker ut handen och griper tag i första bästa luftiga klänning. Inget som sitter åt eller skaver. Barfotafötter för att jorda mig, fast gruset skär in och idag gör det mer ont än vanligt. Någon granne långt bort klipper gräset och doften av fuktigt gräs når hit. Jag har tagit med mig en skål från köket. Trädet står på grannens lott men det känns som att vi är co-parents för stora delar av grenarna hänger över oss. Jag älskar detta träd. Älskar de saftiga plommonen och de som hänger på vår sida brukar jag försöka hinna plocka innan starka augustivindar hinner före. Stå på tå och på slutet klättrade jag upp på de tjockaste av grenarna. Det kan ju alla begripa att det inte blev något som man kan kalla för en riktig lunch denna dag..
