En del av mig vill bara glömma trädgården i vinter, låta den vila även i sinnet. Samtidigt kliar det för de senaste åren har ju trädgården i mångt och mycket fått lev a sitt egna lilla liv. Och listan på saker jag vill förändra har blivit större och större. Därför tänker jag nu för en gångs skull försöka planera lite mer. Och inte bara gå på spontanitet och känsla vilket annars är mina ledord. Bäst kanske att börja gräva där jag står och först kika på vad jag faktiskt redan har i rabatterna. Börja där innan jag fyller på. Min drömros Alfred Carriere dog under året och inför 2025 försöker jag nu välja en klätterros som ska få ta över platsen vid sovboden. För att påminna mig om vad jag redan har planterat genom åren och vad som kommer bli fint att komplettera med har jag gjort en liten inventering. Det finns sorter som snabbt kom och snabbt gick. Som hybridrosen Koko Loko som är populär i sortimentet hos bland annat Zeta trädgård. Blommorna är lätt artificiella och dämpad i färgställningen. Det blev aldrig kärlek mellan oss så när växten tappade kraft fann jag mig låta den somna in utan vidare kamp. Vid sovboden har som sagt en Alfred Carriere fått växa ända sedan start. Den är i regel ganska tålig och kan till och med klara sig i vissa norrlägesrabatter. Jag köpte den för 10 år sedan och den har varit min drömmars klätterros tills den somnade in under året. Den ger stora men blygsamma puderrosa blommor. Det är inga blommor man tar in till köksbordet utan njuter av under det dygn eller två som den blommar på sin kvist. Blomdofter är väldigt viktig för mig och här är den pudrig, frisk, lite grapeig och nu efter så många år, är doften signifikant för kolonin. Kan inte begripa hur jag på den tiden hade sådan tur att hitta henne, jag visste ju i princip ingenting om trädgård på den tiden. Och jag skulle alla gånger rekommendera henne till andra trädgårdar. En ros som jag inte pratat om mycket här på bloggen är A Shropshire Lad. Hon är en Austin ros som kan växa uppemot 3 meter. Blommorna är ordentligt peachyrosa viket jag känner är ett fint komplement till hennes kompisar här som är lite mildare i kulör. Jag planterade henne vid staketet ut mot grusgången i hopp om att hon skulle kunna bidra med levande insynsskydd men det känns inte som att hon trivs. Nu fyra år senare har hon ännu inte fått fart i växtligheten men jag tänker ha tålamod med henne. En annan rosa som jag planterat på kolonin är Buff Beauty som är en gammaldags klätterros från 1939. Den sträcker sig inte lika högt som mina övriga klätterrosor utan kan nå 150-200cm. Blommorna är små och i aprikosgult, de doftar ljuvligt. En sån blomma an måste sticka ner näsan i och dra djupt in i lungorna samtidigt som man hinner överväga om de fanns en geting där och som man höll på att dra i sig. Värt i så fall. Den är magiskt. Älskar att växten blommar kontinuerligt från juni till oktober. Jag har inte fått fart på henne ännu men ska testa att gödsla på mer än vanligt denna säsong och se om det kickar igång. Penny Lane är mitt senaste tillskott, efter mycket velande hit och dit köpte henne enligt rekommendation. Och det må vara en klassisk och inte ovanlig och krävande sort - precis vad jag behöver. För hon ska få bo i liten kruka, året runt på balkongen och för detta hårda klimat krävs en tålig sort. Hon ger medelstora aprikosrosa blommor och har mörka glänsande blad. Har du nu tips på någon långlivad, stark och vacker ros som jag borde ha på kollis, säg till! Tänker trots allt att det är rätt härligt att blanda massa rossorter..
