Vi är hemma igen efter några veckor på vägarna i Europa. Jag har en finfin liten guide över Berlins bästa och en guide över några fantastiska vingårdar att besöka men behöver minst en regnig dag för att ta tag i dem. Så tillsvidare kan jag dela med mig av den hittills vackraste skörden som väntade på kolonin. I år har jag testat flera nya sorter av luktärter och här är av två av dem. luktärten Joyce Stanton är djup sammetslila och har extra långa stjälkar vilket gör den fantastiskt som snittblomma! Tålig är den också och bladen är vackert volangformade. Luktärten Nimbus ser nästan sprayad ut med gradient från vitt, grått och till djupaste blålila. Den är magiskt vacker och tillsammans med Joyce Stanton blir de otroligt fina. Jag tycker om att samplantera olika sorter men inom samma färgskala. Det ger ett lugn för ögat men samtidigt när man kommer närmare uppstår spännande skillnader mellan blommorna.. Hursom. Under tiden som jag plockade luktärter (jag vände bokstavligt talat ryggen till från Victor under 5 minuter) så hann en orkan rycka fram. Vic och jag bråkar alltid om ett hörn på gräsmattan och kommer varken överens eller fram ett ett beslut. Jag vill alltid spara så mycket av det levande gröna som möjligt - han vill gräva upp allt och börja om. Vi skulle verkligen behöva sätta upp en spaljé som också funderar som ljuddämpande och insyskydd men är lite oense hur exakt det ska gå till. Och därför går det inte till överhuvudtaget... Nu hade alltså Vic tröttnat på detta och tog saken i egna händer. Han gick fram som en ångmaskin hela dagen igår och en liten klump i magen har jag allt över det skövlade intrycket som man möts av där just nu. Tanken var ju också att jag skulle dokumentera de olika stegen och visa för er i ett inspirationsinlägg. Haha, men det blir det alltså inget med. När det kommer till kritan så älskar jag den urkraft som Victor använder för att driva projekt fram så nu tar jag bara rygg på honom och bestämmer mig för att försöka enjoy the ride.
