Hej från kollis. Det är järn i elden på området just nu. Vi har tagit oss igenom säsongens första bestyr som rör stugan. Att vädra ut vintern, piska kuddar, rengöra kylen eller ja, rengöra ALLT. Dammsuga och våttorka. Och sedan börjar det utvändiga och här är det bara tid, ork och kraft som sätter gränser. Vi har en pytteliten plätt och ändå finns alltid något man inte hinner göra. Aldrig en känsla av fullkomlighet, att yes idag åker jag ner till trädgården och softar med gott samvete. Nej för då ser man att äppelträdet lutar mer än någonsin och det måste man ju åtgärda. Och när kirskålen vaknar ordentligt vilket är ungefär nu, så kan man rensa ogräs till förbannelse. Och ja det kan ibland kännas lite övermäktigt och stressigt men samtidigt älskar jag ju jorden och att få "utreda" trädgårdens olika rum. Dessutom har jag tvingats släppa ambitionerna de senaste åren och jag är tacksam för det som vi ändå lyckas åstadkomma. Är tacksam över att vi inte har en villaträdgård utan 350 kvm. Vi har hursomhelst viktiga beslut att fatta. Kommer vi att ha kolonin för evigt? Vad är det perfekta rufset och när blir det för uppstyrt? Jag gillar vildheten vi har och hur vi leker i trädgården. Jag gillar också hur den organiskt förändras med tidens nya behov. Så vad är egentligen viktigt att göra för nuet och vad är viktigt att göra för sen? Jag tar en nygräddad syltkaka som Victor till dagens stora lycka bakat och funderar på det där sista en stund innan uppmärksamheten dras tillbaka till plåten som fortfarande är varm därinne.. Jag lurar nog ingen, det blir inte en kaka utan så många att jag vill slira på sanningen. För på samma sätt som sjön suger så gör ju även en stund i trädgården det. Hoppas din påsk varit fin. Kram e
