Vi ägnar dagen till att snurra runt efter en publik strand att bada på. Vi hittar gyllene stränder, ingen särskild att lägga på minnet men däremot årets första dopp i medelhavet som sker någonstans utanför google maps radar. Får minnas istället. Och efter en lunch på strand-restaurang och som vi delar på, denna gång bestående av friterad bläckfisk (Victors bidrag, ingen blir förvånad) och sallader av olika slag (Elins bidrag som motpol) kör vi vidare söderut. Vi anländer till Noto på eftermiddagen, just när solen börjat lägga sitt varma släpande ljus över stadens fasader. Då är Noto som allra vackrast så se till att fånga apertivotimmarna här tills solen gått ner. Vi följer en av de smala gatorna ner mot ett litet torg. En gullig gränd där leder oss till Q92 – ett litet palazzo med ett inre av främst rostigt röda toner, något som är lite av hotellets signaturfärg. Palazzot är byggt i flera nivåer och rymmer bara tio rum, men känslan är allt annat än liten. Vi rör oss genom korridorer och flera små innergårdar där varje vrå är omsorgsfullt inredd. Möblerna är en blandning av antikt och samtida – italienska 70-talsklassiker möter hypermoderna linjer, och konsten är lika eklektisk som elegant. Glaskonst, olja, akryl. Victor går runt och fotar entusiastiskt allt. Ropar att jag måste få med ALLT till detta inlägg. Jag kan hålla med honom, varje verk känns handplockat för just sin plats. Vårt rum är stort, luftigt och har ett valvformat tak som ger rymd och lugn. Taket. Jag skulle dö för fyra meters tak som detta. Just formen, det valvade, ger en mjukhet som är förföriskt tycker jag. Väggarna är målade i en perfekt ljus, puderblå nyans – så subtil och välavvägd och jag har tänkt på den mycket det senaste.. inser att jag måste maila hotellet och fråga om färgkoden. Det är personligt här. Ett bord fullt av vackra fotoböcker, små detaljer från hotellets historia och så förstås – en diskret doft i rummet från noga utvalda doftpinnar. Det doftar just lagom mycket. Innan solen går ner ger vi oss ut på gatorna för en aperitivo. Noto glöder, och vi rör oss genom dess kvällspuls innan vi slår oss ner på en liten rustik restaurang. Vi går bara på feeling, utan att kolla tips på nätet eller fråga runt. Det blev lyckat på La Caretteria . Här, i en smal gränd, smakar vi på sicilianska rätter som värmer inifrån. Caponata - en klassisker du måste testa på Sicilien. Den är en tomatbaserad sås och innehåller aubergine, små oliver, russin, och sprinklad krossad pistagenötter ovanpå. Underbar att skopa upp på brödbit. Vårt nedstamp i Noto gick över nästan snopet snabbt och morgonen därpå rör vi oss tillbaka mot Taormina, för det visade sig att vi inte är riktigt färdiga här. Men det är också fint att ibland känna att man lämnar med nyfikenheten kvar, med sug om att komma tillbaka. Om du vill veta merHotell Q92, Ronco Bernardo Leanti, 4/5, 96017 Noto SR, Italien HemsidaGulliga familjerestaurangen La Caretteria Apertivo: Varsom där de solens sista strålar finns
