..på kolonin. Jag spenderar mycket tid här nu. Det gör många av mina grannar, det låter i grusgången av tofflor som hasar och klapprar från en och annan träsko. Våra grannar lite längre ner på grusgången köpte en stuga tidigare i år, rev den för någon månad sedan och bygger nu upp en helt ny. Jag funderar lite över det. Hur jag förstår att man gör en sådan bedömning, att en kolonistuga i absolut sämsta fall måste rivas. Men det ska mycket till för att det ska vara enda vägen. Oftast har vi ett val, och att välja nytt är lite för lätt idag. Det är den "enkla vägen" att meja ner en fallfärdig stuga och bygga ny - än att rädda det som räddas kan - och renovera med byggnadsvård i tankarna. Det sitter alltid en själ i väggarna. Och den känsla det ger, ofta en värme, är svår att få till på ny, konstgjord väg. Jag älskar alla våra sneda vinklar. Finns inte ett vinkelrätt hörn och börjar du syna detta ser du att vi tvingades bygga snett i vår stugrenovering för att anpassa oss till att stugan så här efter 100 år på lerig mark, börjat både sjunka och glida åt olika håll. Men det är också det vackra och personligheten med kollis. Och merarbetet och den extra tid det tog, var givetvis värt det. Det finns dock en genväg som vi gjorde och som grämer mig otroligt idag. Den beror mest på okunskap om just byggnadsvård och det faktum att vi hade så otroligt dålig ekonomi när vi satsade allt på lilla kollis. När vi tog över stugan, var den, tro det eller ej, röd. Faluröd till och med. Med gula snickerier. Du kanske sett bilder jag lagt upp någon gång? Där och då förstod jag inte traditionen om slamfärg.. vi åkte istället till närmaste byggvaruhus och köpte billigaste vita färg, plastfärg!, att måla över med. Med åren har vi höjt kvaliteten på färg när vi målat om, men har man en gång målat i plastfärg är det en nästan omöjlig resa att skrapa av allt för att kunna måla med naturlig färg, Både slamfärg och linoljefärg hade varit otroligt fint att måla med. Jag är bra sugen..
