Så kom den, våren. Mellan lördagen och söndagen, där under natten vad det något som hände och när jag tog min söndagspromenad hade snön smält undan.. och snödropparna lyste. Jag brukar ta vägen förbi den här huset på vårkanten för en finare magnolia får man leta efter och snödroppsmattan som jag tvärnitade för fick vårblodet att rusa. Hur okej är det då på en skala att kräla runt på knä i främmande trädgårdar just av förförelsen till denna blomma? För ens ett oskyldigt kort ögonblick? Den här reflektionen fanns inte i min värld just då för behovet om att få studera blomman på nära håll tog över. Jag trodde att jag höll mig på trottoaren utanför men när jag tittade ner på mina skor sekunder senare och precis var i räckhåll att pilla på en liten droppe, insåg jag att jag nu befann mig där längst inne på den där gården.. och då kom grannens husägare ut. Jag vet inte om det berodde på mina förtjusta utrop om vårens magi och liknande men han nickade snällt och sa inget om det faktum att en främling i något slags euforiskt tillstånd mer eller mindre krälade runt på hans domäner. Det kanske berodde på den bubblade vårlyckan och det är ju något som vi unnar oss alla nu.
