Den första snön kom och min första tanke då är alltid att ta mig till kolonin. För att se det långa oklippta gräset bulligt och täckt av pudrigt vita. Knastrande under skorna, tyst och dämpade ljud. Inte ett enda fotspår i snön. Inte ens från fågel eller katt. Det kändes konstigt. Var är djurlivet som brukar frodas här? Bröstet fylldes av saknad efter katten Sigge. Jag vet inte fullt ut hur han mår, om han ens finns vid livet. Men jag vet att han varit gammal och lite skröplig en tid, och han var aldrig på kolonin i sommar, utan kvar i lägenheten där han bor med sin ägare vintertid. Att han inte kommer hälsa på mer gör ont. Han har alltid varit ett givet inslag i trädgården och tydlig med att han var här först. Det första år, då vi renoverade stugan, var han redan där när vi kom och han stannade alltid kvar efter att vi hade gått. Som en liten vakt eller spinnande hustomte, jag gillar den tanken. Han älskade att lapa fet mjölk. Pinfärska räkor var det bästa han visste, då blev han koko av förtjusning. Han gillade bara att kela korta stunder av dagen, och då fick man passa på. Han ville vara nära, men satt alltid lätt frånvänd. Kärleksfull med trulig. Sedan ett år tillbaka eller så har jag börjat längta efter en liten hund, pratat (tjatat) på Victor om det. Vi är en familj. Victor och jag. Men kärleken rymmer mer än så och en liten hund skulle vara otroligt mysigt. Idag skiner solen men jag ska stanna inne. Zoom-möte med en inredningsagentur i Paris. Sedan jobba med en annan slags spännande agentur. Åka ner till gymmet för att fortsätta min rehab och jag har börja göra små framsteg. Kan göra tio squats utan kroppsvikt. Tänk en kropp som inte gått mer än femtio-hundra meter på en dag, på fyra år. Finns inte mycket muskler kvar där kan jag lova. Men jag försöker försiktigt lära kroppen och hjärnan att stå ut, att reducera smärtimpulserna. Hoppas att den nya tendensen håller i sig. Go fredag till dig! Kram e
