Visssa dagar är det riktigt tungt. Det är okej. Det har gått två år av påfrestande behandlingar av mina skadade fötter. Två år med kryckor, gipsade formar, stötvågsbehandling, tejpning, morfin, psykofarmaka och läkemedel mot nervsmärta. Akupunktur, plåster på fötterna som bedövar lite, psykologsamtal, mängder av prover på labb och en verklighet där 4000 mg alvedon varje dygn är som en retning. Kosttillskott har gått åt i mängder och jag har lyssnat igenom varenda hälsoapp. Ena dagen sökt hjälp i ayurveda och nästa i stjärntecken. När jag pausar ser jag desperationen men den gör mig ledsen och det jag behöver är att vara stark. Det stannar inte här. Jag har varvat tense-behandling (elektriska impulsprogram som ska slå ut smärtupptagningen till hjärnan) med fysioterapi, meditation, mindfulness. Medicinsk laser i svindyra och många paket, akupunktur och besöken hos en andlig kvinna som jobbade med min kropp och mina fötter långa stunder. Igår gjorde jag den senaste i raden behandlingar. Skulle nog vilja säga att den är en invasiv, en lite tjockare nål pressas in under foten samtidigt som kortison pressas in i den vävnad som redan är så kompakt och tajt. Det gjorde så ont att jag såg stjärnor och ville kräkas. En fot klar, nästa tar vi om några veckor. Det finns verkligen många vägar och rön för att lindra smärta. Jag har nästan gått på dem alla och kommer nog behöva fortsätta det en tid till. Ps. detta blev belöningen sedan, de första svenska gubbarna. Med mjölk och bulle (eller knäckebröd och salt smör + honung) blir det succé. Små stunder är särskilt uppskattat för en stukad som jag.kram e h