En nyfunnen vän berättade häromkvällen att han precis hade kikat in för första gången på bloggen och där panikade han över hur städad den var. Han fick ångestpåslag över de fina och stylade bilderna som jag tagit. Mitt minimalistiska hem påverkade honom och han tänkte att henne kan jag ju aldrig bjuda hem till min egna lägenhet. Jag uppskattar verkligen hans ärlighet, förstår att han inte är ensam om dessa tankar. För jag lever ju faktiskt i ett extremt ordnat hem. Omgiven av sparsmakade och ja, genomtänkta designprylar och spåren från konstnärs- och formgivarvänner syns här och där i rummens vrår. Men du vet. Jooo då, dammkorn finns, fönstren är oftast skitiga och inne i skåpen stavas det k a o s. Men det är ju sådant som ni aldrig behöver se. Mina bilder är faktiskt sällan superstylade, ibland gör jag inte mer än att flytta fram blomman, byter plats på en stol. Vi har liksom inga möbler eller prylar att flytta på. Det är relativt tomt på saker, det har alltid tagit tid för mig och V att inreda våra hem. Det måste få växa fram i lugn och ro. Väggarna och ytor får hellre gapa tomma än att vi stressar upp något motiv.. och vi älskar luft. Luft är bästa inredningsdetaljen ibland. Jag förstår att vi inte lever som alla andra. Det påminner även min fina gamla vän S från Norrland när han kommer hem hit på besök, att det fortfarande ser ut som att vi preciiis flyttat in. Ibland undrar till och med jag vart jag har alla mina grejer, hur vi kan leva så här tomt? Men att den inspiration som jag vill bjuda på kan skapa negativa känslor hos andra, den insikten får det att hugga till i bröstet och jag känner mig missförstådd för jag siktar alltid mot det motsatta i mitt innehåll på bloggen. Vill bjuda på en paus för ögat, något lugnt och stilla att vila blicken på. Och om jag dessutom kan inspirera utöver det så blir mitt hjärta varmt.. Det här med att leva omgiven av sin egna keramik, porslin i överflöd, det är inget som jag ens tänker på, jag hanterar ju tunn och skör porslin hela dagarna i mitt yrke men om vi någon gång får barn jag och V, kommer vi ju inte att kunna leva som elefanter i en porslinsfabrik längre. Så mycket begriper jag. Bakom fika, vackra klänningar, blommorna på kolonin och det kalkstensklädda köket är det bara hon, lilla jag.. en stress- och ljudöverkänslig hsp-personlighet, känslig för säsongers övergångar är hon också och hon söker tröst och värme i all sorters hembakat och fika. Intryck rasar in i henne genom ett filter som läcker som ett såll.. och behovet om lugn för hjärnan, för ögat, är väldigt stort. Hon bär på sorger och tunga val som alla andra, utmaningar som hon vill men inte är redo att dela med sig av ännu. Letar fortfarande vart hon ska ta avstamp ifrån. Söker orden till sin berättelse. Allt det här vet jag att du redan vet om mig, men det känns skönt att prata om det ibland. För jag vill ge dig all inspiration som jag har inom mig, i en snäll värld och den är helt kravlös från min sida, utan förväntningar. Jag blir verkligen glad när du ger mitt inlägg ett litet hjärta här på bloggen. Eller när du lämnar mig en liten rad med en tanke eller fråga. Det är lyx ska du veta. Då känner jag meningen, vi är nära. Men jag skulle aldrig förvänta mig något av dig. Mitt hem ska inte bli ditt och ditt hem ska inte bli mitt, men jag ger dig väldigt gärna det finaste jag har. Inspirationen inom mig och i det som jag skapar. Och på så vis.. en liten bit av mitt hjärta. /E
