På tvn igårkväll visades ovädret, stormen och rejäla blixtar som rullade in över våra huvuden. Sigge och jag satt bänkade på första parkett. Länge. Väntade. Mullret där borta hade dragit igång för länge sedan och vi kunde känna det komma närmare. Vind som rörde upp bladen och fick frökapslar att yra. Det var ett osedvanligt lugn på kolonin och värmen i luften sänkte pulsen ytterligare. När man lever i en kropp där hjärtat ofta slår snabbt behövs en stark motpol och min är naturen. Att vara i den, beskåda den, stillar sinnet. Medan vi väntade fick jag syn på mina ben. Tittar man på dem syns spåren av de senaste tre åren. Ärr som inte döljer de smärtor jag bär inom mig. Det är knän som fått agera kontakt mot jorden när inte fötterna bär. En tid som är omöjlig att förklara, hur berättar man på ett vettigt sätt att jag under så lång tid krupit eller rent av hasat mig fram på en kudde hemma. Att smärtan fullkomligt ätit upp mig. Så mina knän har fått steppa upp gamet och resultatet har med tiden blivit förhårdnader och extra tjock hud just där. Du kan leta men jag tror inte att du kommer hitta en bild från denna period då jag visar mina knän, jag har faktiskt skäms för dem. Inte bara för att de numera är fula utan också för påminnelsen om alla svåra minnen som lagrats där. Har velat gömma och glömma. Men det är dags att testa något nytt, så i sommar är det jag som går i shorts och kortare klänningar. Dags att claima tillbaka mina knän.
