..Just den tanken dök upp i mitt huvud när jag halkade upp på den alger-slemmiga stegen från bryggan ner i havet. Tio minuter tidigare hade jag stannat bilen intill en liten småbåtshamn. Först bara tänkt sitta och titta lite ut mot det glittriga havet men så kände jag lusten tränga upp i mig. Lusten att skjuta bort smärtans klor om mina ben och fötter och istället stega ut till bryggan som bara låg ett kort stenkast bort. Nå havet, de guppande båtarna. En sträcka som ingen människa ens hade tvekat över att ta. Inte en reflekterat över att de har friheten att ta. Jag tänker också minsann ha den friheten sjöng det i bröstet och jag stegade iväg med lite klumpiga steg, och vände ryggen till tryggheten och bilen bakom mig. Vad gör jag nu? undrade jag när jag sekunder senare tagit mig ut på bryggan. Kikade mig omkring men inte en kotte syntes till. Värme och sol mot huden. Halvvägs in i Maj. Nej har jag tagit mig hit måste jag väl få en belöning. Här ska badas! Ingen handduk, inga badkläder var med. Lite provisoriskt med andra ord. Men provisoriskt är ibland det bästa. Det var lycka i bröstet när bilen navigerade hemåt stan igen. Med nedrullade rutor. Dånande vind som torkade hårtestarna. Och även en blöt trosa som fladdrade vilt från baksätet. Där kände jag livet i mig igen. Note to self. Att alltid ta de där för tidiga, svinkalla doppen i havet. Innan sommar och säsong. Det är just dom, som är. Oförväntade. Och de bästa.
