Efter långledighet och flykten ut till landsbygden kunde vi i karantänfamiljen, det vill säga det lilla och närmaste gänget här i stan äntligen ses igen. Det var en evighet sedan vi sågs och vi har skött oss duktigt med social distans och extremt mycket hemmatid under en tid för att känna att vi med gott samvete kunde samlas igen. Crêpe Suzette flamberades för fullt i köket. Och Anna hade dukat så fint. Vid kvällens slut konstaterade någon när vi bylsade på oss för att gå hem, att vi verkligen hade behövt det här. Sedan vet jag inte om man syftade på återföreningen, det goda vinet eller kanske den frasiga Crêpe Suzetten. Oavsett så går det ju inte annat än att verkligen hålla med,
