Alltså dessa två. Två av de viktigaste personerna i mitt liv. Ni har nog sett dem susa förbi min kameralins hundratals gånger men hur blev det så? Jo, det ska jag berätta idag! Jag och Anna (till höger) träffade varandra allra första gången en midsommar i en skogsglänta i Småland. Vi var strax över tjugo och våra världar möttes genom de dåvarande pojkvännerna som var barndomskompisar med varandra. Men vi fann inte varandra just då, stjärnorna stod nog inte helt rätt på himlen eller vad det annars kan ha berott på. Jag var i och för sig nyförälskad och hade nog hjärnan inställt på annat. Men jag minns att jag tyckte att Anna var en sådan där cool tjej, redan då hade hon världens snyggaste klädstil och något som kanske inte alla vet om.. den skönaste röst jag vet. När hon sjunger går det rakt in i hjärtat på mig. Det dröjde säkert 4-5 år innan jag och Anna närmade oss varandra på riktigt. Då hade både hon och jag flyttat till Göteborg och jag minns det så starkt, det var en vårigt ljummen kväll på Liseberg och vi var där tillsammans. På en konsert som jag dock inte minns något av, minns bara känslan när en person vinner ens hjärta vilket hon gjorde då.. Vi går vidare till Emelie som sitter till vänster. Och här vågar jag inte skjuta från höften om årtal kring vår vänskap, för sådant har hon koll på och vet direkt när jag gissar men låtsas ha koll. Men vår historia börjar i en skruttig liten bil som pendlade mellan Göteborg och Borås. Både jag och Emelie skulle läsa en kvällskurs på Texilhögskolan och vi var ett gäng tjejer som pendlade ihop en gång i veckan. Jag har beskrivit det många gånger förr, mitt starkaste första minne av henne och den stund då jag insåg att det här var en person jag verkligen ville ha i mitt liv. För alltid. Det var kvällssol även denna gång och Emelies brinnande röda hår dansade i luften när hon mötte upp mig på parkeringsplatsen bakom Avenyn. Minns hur kvällssolen fick en aura att glöda runt henne. Jag minns våra trevande försök att börja lära känna varandra. Många intressen förenade oss och vi gick på HDK examensutställning ihop, testade nya restauranger på stan och fjällvandrade i Jämtland. Vi hoppar ungefär tio år framåt till nutid.. Män har funnits, giftermål har skett, lägenheter har renoverats, studier har avslutats, vi har alla hamnat i kreativa designorienterade jobb, sommartorp har köpts och fyra barn har blivit till. Du kan förstå att det är mycket som tar av tiden och då är det största tänkbara lyx att få möjlighet att ge sig ut med mammorna på vift! Förra året var det Beyonce och i veckan blev det Danny som fick äran att ha oss där. :) Sorgelösa för en stund, att dansa loss och sjunga högt, hellre än bra! Som sinnet hos en tjugoåring levde vi vår bubbla och jag ska leva på detta ett tag. Mammorna på vift. Och nu tänker ni kanske att jaha nu håller Elin på och är nostalgisk över sina kära vänner igen. Och det har du i så fall helt rätt i. För tack gode gud för dem.
