Två av mina bästa vänner väntar barn.. de väntar och väntar och jag väntar otåligt jag med. Tycker deras graviditeter varit evighetslånga men samtidigt rusat fram. När man börjar studera det lite så känns det verkligen som ett mirakel i sig, att två vuxna mänskliga kroppar överhuvudtaget kan smälta ihop på ett så perfekt sätt, klara alla möjliga hinder och varierande förutsättningar på vägen, och bli till ett växande litet frö.. Så hur fantastiskt är det inte då i det omöjliga (?), att mina tjejkompisar dessutom fått beräknad dag fastställd med bara ett par dagars mellanrum. Så fantastiskt vackra är de båda två, även om både A och J frustar åt mig att de inte begriper vad jag talar om när jag berättar hur fina de är. De har båda gått över tiden nu och jag förstår att det är fruktansvärt tungt och jobbigt. Det är måndag idag och jag har missat att höra av mig med en dag. Så sänder över ett sms, sneglar på skärmen tiden därefter efter svar. Det är med otålighet vi stämmer av varandra i våra sms-trådar nu.. tycker nog allt att våra små bultande hjärtan gärna kan bestämma sig för att komma nu. Kom nu små knott. Vi väntar allihop!
