En av mina läsare (L) skrev en fråga till mig i kommentarsfältet och den kändes himla viktig.. så nu ska jag försöka få ner några tankar om relationer och HSP. För dig som eventuellt är ny här så har jag HSP (highly sensitive personality) och utmaningarna men styrkan i detta är något som jag skriver om ibland. Här kan du läsa mer om när jag reder ut myter om HSP. Min läsare skrev så här: Jag är HSP.. jag läste din text om om det från i Maj och berördes väldigt mycket, du satte verkligen ord på många av mina känslor. Till min fråga, jag är tillsammans med en underbar kille på många sätt, vi har en del likheter men också många olikheter. Han har ett rätt svart-vitt tänkande och har svårt att förstå mig, trots att jag försöker förklara. Han ser överkänsligheten som något man bör jobba bort. Hur har din relation formats av din HSP? Har du något tips på att få det att fundera fast han inte är känslig på samma sätt som mig? Eller bara något överlag om att vara i en relation och ha HSP. Jag är glad över min känslighet också för den gör att jag känner otroligt starkt för honom. Men jag vill inte behöva dölja den jag är. För den som kanske inte vet så är ju HSP vetenskapligt förankrat och kan beskrivas som ett personlighetsdrag som ca 15-20% av befolkningen har. Det påverkar hur du uppfattar, tar in och processar din omvärld. Det är himla viktigt att understryka att högkänslighet inte alls är samma sak som överkänslighet, tvärtom. Det är nog den vanligaste missuppfattningen som jag råkar ut för. (Här är andra vanliga.) När jag läser att att din partner är svart-vitt-tänkande och inte tycker att man ska vara så överkänslig - så låter det som att hen har svårt att relatera till och förstå HSP, alltså vad det egentligen handlar om. Kan förståelsen öka om hen tar del av konstaterad fakta och forskningsresultat på området? Här är två bra länkar, denna och denna text. Jag är ju verkligen ingen expert på det här men mitt bästa handfasta tips för att jobba med en relation är faktiskt att tillsammans gå till en relationspsykolog. När man har stora olikheter och ibland svårt att nå och förstå varandra, då upplever jag att en tredje part kan vara en jättebra hjälp för att ge verktyg och bidra till hjälp med detta. Vad som är viktigt i en relation oavsett om någon har HSP eller inte, är såklart att vilja vara lyhörda och tillåta varandras olikheter samt ha ambitionen till att vilja försöka förstå sin partner. Man ska aldrig behöva känna att en partner dömer eller försöker kontrollera ens sätt att vara. Jag minns själv en relation där vi var extremt olika när det gällde att hantera bekymmer och problem. Jag har ett stort behov av att se problem som kommer i min väg, tillåta mig att känna kring det under en tid och det är del av min process för att ta mig igenom, acceptera och sedan gå vidare. Min dåvarande partner mådde tvärtom bäst av strategin att sopa under mattan, rycka på axlarna, inte stanna upp för länge i det jobbiga utan ta nya sikten och mål ganska snabbt. Vi hade alltså totalt olika vägar fram och insåg att vi behövde kommunicera detta, berätta om våra olika behov och sedan viktigast av allt, tillåta var och en att ha sin process. Försöka förstå våra olikheter men framför allt tillåta dem. Inte kväva den andra eller kräva att en partner ska ändra sig för att hen inte är som en själv. Egentligen är detta sådant som kan tyckas självklart men ibland behöver vi påminna oss om det uppenbara, vi människor är trots allt himla komplexa. Det här är mina närmaste tankar på området och om du som läser har någon tanke eller erfarenheter som du vill dela, så gärna. Kram till dig L, hoppas något ord här kom till stöd för dig. /Elin
