Idag har vi stängt av vattnet i stugorna. Det är det officiella budskapet från kolonin om att säsongen är slut och som vanligt är jag ju inte redo mentalt. Lite vemod i bröstet när jag städar ur kylskåpet, skakar ur filtarna och tömmer krukorna från jord. Men jag har redan bestämt att jag kommer fortsätta att vara här nere ibland, elementen håller stugan varm och med tanke på att Victor jobbar mer hemifrån nu får stugan bli min nya stillsamma arbetsplats, tänker jag. Tar en runda i de tomma grusgångarna. Röda brinnande bladverk. Immiga fönster. Från taket ser man hur små trädgårdarna är. Stugorna huller om buller. Slottsskogen som brinnande fond. Alltså hur vackert ändå. Risiga buskar och halvätna äpplen dinglar på en gren. Vägen mot förfall men jag ser faktiskt bara det vackra. Trädgården som jag nu ska glömma bort ett tag. Inte gräva en grop eller klippa en gren. Låta naturen sova en stund. Men någon gång kommer det brinna ett levande ljus i fönstret. Då är det bara jag, som håller värme med raggsockor och te med gurkmeja och vägrar ge upp taget om säsongen.
