För första gången i mitt liv har jag hittat ett ord som sätter namn på något jag ofta känner men inte har ett samlingsord till. Ett fenomen som för mig är så nära med skiftningar och stämningar i naturen och därför upplever jag det särskilt starkt under våren och allra mest just nu. Du som känner mig här vet vad som händer i mig när jag ser en knopp som spricker, en syrendoft som landar pudrigt med vinden, det första humlesurret. Allt det där som får mig och alla som väljer att stanna upp att känna… en sorts vördnad. Ett subtilt lyckorus som är mjukt och stillsamt. Det har ett namn: glimmers. Som motsats till det negativt laddade triggers.Glimmers är ett begrepp som myntats av forskaren Deb Dana och handlar om små stunder i vardagen som får vårt nervsystem att känna sig tryggt. De är motsatsen till triggers som drar igång stress eller oro. Glimmers gör det motsatta: de lugnar, landar oss, reglerar kroppen och talar om för systemet att vi är trygga här och nu.Det kan vara en blick från någon du tycker om, solljus som silar genom gardinen, eller ljudet av fågelkvitter när du öppnar fönstret. Det rogivande i att plocka en bukett från trädgården. Doften av blöt jord. Ljuset som dansar över blad.Det fina är att vi faktiskt kan träna vårt nervsystem att lägga märke till fler glimmers. Det är inte bara något som händer av sig självt – det är något vi kan bjuda in och några knep kan vara att: stanna upp när du märker att något känns fint. Lägg märke till det, helt enkelt. Och genom att sänka tempot lite. Glimmers lever i det långsamma.
