Den senaste tiden har jag på de bästa av dagar börjat testa fötterna, varje tillfälle är noggrant planerat. Hur jag tar mig från bilen till stället jag ska till, hur snabbt jag kan sätta mig någonstans. Det är ett experiment och jag kommer behöva göra det ibland, så hjärnan lär sig att smärtan som eldas på när jag står upp INTE är farlig. Att rädslan för smärta som detta innebär inte ska få ta kommando över mig. Det vägrar jag. Ibland står jag ut en stund, ibland knappt något. Denna kväll ställde jag och Anna bilen utanför Artilleriet, men först en kram till William som jbbar på Acne. Vi kikade på en gullig väska. Väl inne på Artilleriet var det fina mattor från Cappelen Dimyr som var i fokus. Otroliga som alltid. Naturnära och gedigna. Julstämning var det här också. Kvällen avslutades med konsert, mammas gospelkör skulle sjunga. Gospel får alltid mitt hjärta att svälla. Och när de glada rytmerna mot slutet sprängde mina revben och textraden freedom is coming fick fäste i mitt bröst, stockade det sig plötsligt i halsen. Av styrkan i orden, återhållsam gråt och något som liknade tacksamhet? Att botten har varit nådd och att det nu finns smulor av frihet igen? Kanske var det så. Eller så var det bara den där kraftiga känslostorm som kommer veckan före mens. Who knows.
