Det är något visst med första snön, hur den faller tyst och landar mjukt någonstans i bröstet. Som att vintern gör entré på riktigt. Jag älskar snön. Alltid gjort. Och jag firar den på mitt eget märkliga, alldeles självklara sätt. Jag gör en ängel. Varje gång.Skit i vem som ser, skit i vem som bryr sig. Låt en 44-åring flicka fladdra med armar och ben i ett tunt täcke av vitt om hon nu så gärna vill, hehe. Barnasinnet finns kvar.Jag har lovat mig själv att ta vara på snön när den väl kommer, och verkligen njuta av den. Här på västkusten vet vi hur snabbt den kan försvinna. Den kommer, ligger stilla en stund, och sedan är den borta igen. Precis så blev det denna gång också. Men jag hoppas ändå på lite fler vita flingor snart. Det hade känts fint, nästan som en liten gåva.
