I en perfekt värld hade vi vaknat på morgonen den Tredje Advent och skuttat upp när klockan ringer vid nio. På med underställ och jag brygger kaffe. Victor kikar ut genom fönstret medan han tänder tredje ljuset i vintagestaken i glas som jag älskar så mycket och som står i det rimfrostiga fönstret. Han tar på sig kängorna och en mössa. För utanför singlar stora flingor ner. Det har det gjort hela natten. Dags att gräva fram bilen och som alltid dessa dagar är det någon grannes bil som måste knuffas på för att komma loss. Kaoset är ett faktum i Majorna när det vita täcket faller och jag älskar känslan av locket på. Ljudet dämpas, livet blir mjukare och snällare. Bilarna hörs knappt utan fraset och skorrandet när sulorna möter snö blir till härlig sång i öronen. I ryggsäcken ligger nybakta lussekatter och mammas goda pepparkakor. En termos med något varmt. För det biter skönt i ansiktet och Victor har redan rosiga äpplen på kinderna. Vill genast pussa på dom men tappar fokus och börjar jaga en gigantisk flinga som faller ner i slowmotion framför mina ögon. Vi slår upp porten och nerför backen kommer bilen med ett skumpande släp. Vi tar sällskap med vår vän till hans skog. Trampar runt bland gran och det doftar ljuvligt. Riktigt pulsar i snön. Ett tjo hörs lite längre in i det djupa och vi hugger ner en perfekt liten gran. Vår allra allra första. Små små lägenheter i stan och det faktum att vi alltid gör vår lilla familjetur till landet på julen har gjort att det dröjt. Jag behöver inte ens klä den tänker jag medan jag sätter mig i snön och dricker en kopp choklad medan Victor trimmar stammen. Vill ha den enkel, det räcker med grandoft och en ljusslinga? En stor rosett? Så här! Amen.
