Jag älskar det. När grabbarna är iväg på eget och vi tjejer samlas med barnen på kvällen. Hos Anna är det världens mysigaste. Ljusen brinner när vi kommer, bordet är dukat och jag får stora ögon av all vacker inredning. Hemma hos en inredningsstylist finns alltid något nytt att beundra och denna kväll känner jag försiktigt på en stor vas i keramik och en otroligt vacker duk. Vi har stora skönt sittande loungekläder och ett glas rött i vår hand. Barnen har blivit så stora nu, de finner varandra och försvinner in i sina rum. En bolognese senare sitter vi framför tvn och myser med kladdkaka och te. Där jag sitter, har jag alla mina små hjärtan framför mig. Barnen med rufsiga hår och hårspännen överallt. Mina två bästa vänner. Som vi kämpar ihop. Livets svänger med oss på olika sätt men vi finns alltid där, även i det svåra. Livets svåra för mig har ju framför allt varit svåra smärtor, de gör något med människan. Den äter upp det mesta av det mentala spännvidden och kvar finns så lite, inte mycket mer än att orka ta sig upp ovanför vattenbrynet och hämta luft i korta stunder. Det har varit en lång tid då jag inte ens orkat finnas för mig själv men även då har mina vänner stått vid min sida. När jag tänker på det sväller hjärtat. Jag hoppas att den svåraste biten är över att jag på riktigt kan få börja läka i kropp och nervsystem. Om några veckor kommer jag att börja psykologsamtal, min läkare har ordnat med det. Säger att han är ledsen över att han inte riktigt lyssnat på det tidigare när jag efterfrågat det. Jag tror att det är ett viktigt steg i riktningen att även läka själen. Allt sitter ihop och jag längtar så mycket tillbaka till det som är jag, till förmågan att uppleva och hålla många dimensioner samtidigt, både i tankar, projekt, känslor och perspektiv. Kunna minnas och koncentrera mig igen, kunna vara djupt empatisk utan att bli fullkomligt utmattad. En dag hoppas jag vara så stark att jag kan dela hela min berättelse, men jag ska börja med att berätta den för en.
