Dag 14 av #30dagariNYC. Min jordnötssmörmacka ligger bredvid datorn och klockan är 08.17. (Redan första dagen hittade jag till ekologiska matbutiken Whole Foods!, som verkligen inspirerar till att fylla upp kylskåpet. Här väljer man egna kaffebönor och mal dem på plats, låter en maskin pressa färska apelsinjuice och en annan mala din jordnötssmör.) Men det är bara en parentes till sådant som kanske bara jag fascineras av?, så låt oss återgå. Idag är det redan väldigt varmt i lägenheten, full sommarvärme i New York. Något byggarbete drog igång för en timma sedan så det var ingen idé att dröja sig kvar i sängen. Istället kikar jag igenom gamla bilder i mobilen och måste bara visa er en som många frågat efter och som jag äntligen hittat. Nämligen hur stugan såg ut den dag för sju år sedan då vi fick våra nycklar! Men först, minns ni detta? I senaste Amelia är det ett reportage om kolonistugan. Intervjun med mig är sprillans ny medan bilderna nog är minst fem år gamla. Jag minns när fotografen kom och tog dessa bilder, vi hade precis blivit klara med renoveringen och börjat inreda stugan. Fortfarande hade det inte hunnit sätta sig, det ser du nog på bilderna. Stugan är så nyfixat på något vis att jag nästan blev lite chockad. Om du vill se alla bilderna från den här tiden så klicka på länken. Det är en värmande och fin känsla hur ett hem kan utvecklas med tiden. Och så här såg stugan ut när vi köpte den. Vi hade precis tagit över den och där står Victor och gräver dränering. Plank från rivna innerväggar i huset ligger staplade för återbruk och stenplattor som vi hittat runt om på tomten har vi samlat på hög. Lite dålig bildkvalié men du kanske kan se att huset är riktigt slitet, förfallet rent ut sagt och trädgården igenvuxen. En ranglig verktygsbod på höger sida som vi fick riva och istället byggde vi ut stugan åt det hållet. Hela vänstra partiet har knäckts och satt sig djupt i leran. Det stora fönsterpartiet rakt fram var helruttet så det fick vi byta ut. Det gjorde vi förresten med all träpanel också. Victors farfar ställde sig i sin lilla träverkstad och skapade en identisk fönsterprofil. Ett fint minne som jag tänker på när jag kikar ut genom det där fönsterpartiet. Läkt, plåttak och stuprännor bytte vi också ut. En flaggstångs-ställning som vi grävde upp och det gjorde vi även med en enbuske och otaliga nyponbuskar. Och dessutom, stugan är faluröd, samma färg som på huset jag vuxit upp i och som pappa byggt. En färg som jag älskar, särskilt för de starka minnenas skull, men vi ville göra stugan till vår egen hela vägen och därför valde vi till slut att måla den vit. Åh, hjälp, det knyter sig i magen när jag ser det där tappra lilla torpet. Av kärlek. Och av den efterkloka insikten över hur mycket vi ändå slitit för att få stugan som den är idag. Värt det? Ja, det är det ju, trots allt. Ps. På Instagram story har jag idag lagt upp några klipp från Brooklyn´s motsvarighet till våra kolonier. Supersöta små odlingslotter som ligger inklämda mellan kompakta rader av Brooklynhus. Mitt i de centralaste delarna. De dyker upp lite överallt och jag tvärnitar varje gång. Ögongodis. Det verkar som att man bara kan besöka dem när någon av odlarna är på plats så ibland har jag fått hänga vid grindarna och titta lite på håll. I och kika på filmklippen vettja! @elinlannsjo.
