Det här huset har du sett en hel del i mitt flöde på Instagram och litegrann på bloggen de senaste månaderna. Friheten här, luften, rymden, de vackra fälten och det brinnande januarikvällsljuset.. tacksam och varmt hjärta. Anna går där framme med lilla L. Hon är en av mina bästa vänner, jag vet att du vet, för i takt med att jag delar mitt liv här så dyker hon ju upp titt som tätt. Hennes idyll här och hennes coola frilansjobb som stylist kan man följa på @annafurbacken . Varje år när kolonilivet startar upp för mig är ungefär samma tid då Anna och hennes familj installerar sig ordentligt i sitt hus igen och då börjar sms-trådarna att hagla av trädgårdsinspiration, blommor och vackra färgställningar. Vi är lika galna i form, färg och design.. .. så hur kul är det inte då när vi för en tid sedan kom på ett gemensamt projekt. Inte bara ett tillfälligt kort utan förhoppningsvis något som ska bära över tid. Inga krav och så länge vi vill. Så de senaste veckorna har telefonen gått varm och teamsmöten har avlöst varandra. Jag som inte gillar att prata i telefon (ja det är faktiskt oerhört obehagligt och något som jag undviker det in i det sista) har nästa vant mig med Annas röst på andra sidan luren. Jag ska gräva djupare i den här telefonpsykologin någon dag, jag lovar. Men kan berätta att jag känner mig stolt över all avverkad telefontid hursom. Här i Annas hus kryper vi upp i de mjuka sofforna. Barnen följer efter och hittar plats emellan oss. Vi pratar, spånar och planerar. Drömmar och idéer avlöser varandra och just i det här surret, i den kreativa bubblan, när kinderna bränner. Det är då vi lever. Fullt ut. Imorgon förresten ska jag lägga upp ett inlägg om Dahlior. Jag tänker att det är på tiden att jag anlägger en liten dahliarabatt på kolonin. Allt om det här imorgon! Kram nu och fin söndagskväll. /E
