Förra veckan tog jag båten ut till skärgårdsöarna, för att hälsa på min vän Cattis. Björnbärs- och vaniljkrämsbullarna från Cum Pane var nygräddade, och i påsen låg också det ljumna levainbrödet med äpple och timjan som jag tycker så mycket om. Höstiga vindar tog tag i min halsduk men det var varmt och skönt i luften. Cattis och jag träffades för några år sedan, och hur gick det egentligen till? Jo, vi sågs ganska ofta på kvarterets surdegsbageri som jag jobbade på. Jag var så förtjust i Cattis dotter Stella och när Cattis inte såg smög jag ofta ner en syltkaka i henne lilla hand. Jag visste inte då att Cattis också hade ett av de Instagramkonton som jag har kommit att älska mest. Så kom det sig, lite längre fram, att en fin liten grupp av passionerade kreatörer från Göteborg hade hört talas om min keramik och ville hälsa på. Så jag bjöd in till stugan, och jag minns att jag hade gjort pavlova med säsongens bär och bjöd på min egenbryggda äppelsherry till. Jag som vid den tidpunkten knappt hade visat min keramik för flera än mina vänner och familj, var lite nervös över alltihop. Jag minns fortfarande när jag stod där på trappan och sa mitt första hej till Cattis. En varm blick som mötte min och en spegling av något igenkännande hos mig själv. Så kom jag till skärgårdsön. Vi möttes vid landgången och promenerade sakta upp till huset. Tog ett varv i den stora vackra trädgården, tittade på Cattis vackra perenner och hälsade en stund på grannens katt innan vi gick in. Och ni får ursäkta mina bilder från Iphonen som verkligen inte ger rättvisa till charmen i detta hus. Här i matsalen fick jag syn på mitt fat COLLIER, det stora uppläggningsfat i stengods som jag tillverkat i en väldigt liten upplaga. Jag blir varm i själen av att se hur min keramik har det i sina nya hem. Och fatet kunde inte ha det bättre än här. Ibland känner jag att livet inom frilans är energigivande, utmanande och spännande på ett väldigt härligt sätt. Och ibland, känns det paradoxalt nog tungt, energislukande och en del i livet som oroar mig en del. Men friheten att styra sina arbetstider och uppdrag, och kanske allra mest - att ha utrymmet att lustfyllt skapa och vara kreativ - är nog ändå det som gör frilansandet värdefullt. Vi pratade om sådant där i den sköna puderrosa soffan i punsch-verandan. Drack kaffe och funderade kring höstens olika projekt. Så satte vi oss i köket en stund. Det där vackra som jag njuter så mycket av att se på bild. Jag visade Cattis min nya fina väska från Eduards Accecssories och jag kunde inte låta bli att smygfota henne precis när hon skulle försvinna upp på ovanvåningen. Det finns något väldigt vackert med Instagram och andra sociala medier, att likasinnade själar i en annars ganska ytlig värld kan mötas och finna geniun värme och vänskap. Jag är väldigt tacksam över det. Nästa gång vi ses Cattis och jag, ska vi gå på långpromenad har vi bestämt. Förhoppningsvis med en stickad tröja på, med solig himmel och under eldiga höstträd. Jag hoppas på det.
