En liten stund om dagen mediterar jag. Jag började med det för ett år sedan, och då hade jag bestämt mig för att verkligen ge det utrymme i mitt liv. Och med en stooor portion envishet mediterade jag varje dag utan uppehåll i 236 dagar. Och dag 237, det var då jag var i Bali i våras och tidsomställningen vände uppochner på allt. Jag missade en dag och min lilla app som höll räkning på dagarna gick skoningslöst ner till noll, det var bara att börja om. Det är inte hela världen tänker du kanske, och det har du ju verkligen rätt i. Men där och då blev jag så arg!, jag var ju liksom stolt över min ihärdighet och nu var beviset för det borta, så jag kom fullständigt av mig. På en av de mest spirituella platserna på jorden, där meditationen är ett fullkomligt naturlig inslag, slutade jag helt och hållet. Alltså, ganska ironiskt när jag tänker efter.. I slutet nu på sommaren längtade både kropp, själ och kanske allra mest mitt huvud efter den där lugna stunden då jag centrerar mitt snurriga och spretiga huvud. Så jag har börjat meditera igen. Men nu skiter jag i att hålla koll på hur ofta det blir av, så himla mycket bättre så. Idag har jag köpt dessa rökelser. Från den lilla orientaliska butiken på Linnégatan i stan. Ägaren där är en av de få som tar in rökelser som dessa, som kommer från Dalai Lamas kloster, och munkarna där plockar örter i trädgården och i markerna runtomkring, torkar dem och pressar dem sedan till de här aromatiska pinnarna. Just dessa är tänkta att brinna under meditationen, och man blir faktiskt lugn utav dem och jag tycker de doftar ljuvligt. Jag sitter gärna på golvet, känner mig liksom mer rotad då på något vis. Barfota, och idag har jag på mig min nya favoritklänning, det blev bara så. Okej, nu tänder jag min rökelse och ett ljus, ska jag ta min lilla stund. Namaste.
